gunilla

Har vart ute o gått i flera dagar nu.
Och jag får verkligen energi av det.
Försöker komma ihåg att ha mobilen med mig...
Det sägs ju att det finns alla möjliga rovdjur här uppe i skogen.
Tror inte att jag skulle vilja möta varken varg, lodjur eller nån björn.
Inte för att jag tror att dom blir rädda för mobilen....
Ja, roligare än så blev det inte.

Får ju för mig att göra massa saker, när jag känner mig bättre.
Det finns ju saker att göra så att säga.
Bl.a ett lås på toaletten.
Det är ju bra att ha, iallafall när vi har gäster.
När vi renoverade blev det en annan bredd på toadörren,
så jag målade om en annan i rätt bredd.
Men på den var det ett nyckelhål istället för toalås.
Nu efter ca ett år, kom jag på att jag skulle fixa det!!!!!
Börjar med att leta efter den gamla toadörren i uthusen (alla är inte våra)
Hittar den i gamla vedskjulet. Den står längst in och lite gömd.
Hämtar skruvmejsel,och skruvar bara bort själva låsvredet.
In och skruvar bort brickorna för nyckelhålet.....
...inser då att det inte är samma konstruktion.
Men Einstein Gunilla kommer då på att jag får väl byta hela låskistan i dörren.
Ut igen, fram med dörren och får med mig allt jag behöver.
Känner att det här går ju riktigt bra.
In igen tar bort handtaget och tar ur den låskistan.
Då är det bara att sätta dit det jag har hämtat från den andra dörren
Låskistan med toalåset var lite,lite,lite för tjockt, men jag hämtade
en hammare och hamrade in den. Snyggt.
Nu är det bara att skruva dit handtagen och låset...
...jag kan själv.
Tittar först då på (vad det nu heter)
själva låsgrejen som är rak på en sida och halv/trekantig på andra.
Inser då att den är på fel håll!!!!!!
Går inte att stänga dörren.Troligtvis var det därför det inte kom dit med en gång.
Vänster eller högerhängd...
Ja, det fanns inte så mycket att göra.
Jag fick väl ringa PS. Mellan skratten fick han fram att jag skulle
försöka vrida på låsgrejen. Det gick inte. Det är gamla dörrar.
Så nu är det dithamrat en låskista i dörren som inte fyller sin funktion så att säga.
Antingen fixar min käre sambo detta, eller så får vi köpa en ny dörr.
Världsliga saker, säger karlsson på taket.

Eftersom jag inte skriver så ofta, hinner det ju hända en hel del saker på många olika plan.
Men nu känner jag mig mycket bättre på alla plan igen.
Det är väldigt skönt.
Ja, okej då ett plan är inte så bra, min vikt.
Men jag har nog insett efter att ha gått som en jojo upp och ner i vikt,
att det får bli ett senare fokus,
huvudsaken är att jag mår bättre både i knoppen o kroppen.

Jag är inte lika trött längre, mitt blodtryck var i fredags 135/95.
Det är ju helt fantastiskt, det blev trots allt ett par mirakeltabletter......
Min kondition är ungefär lika med noll, men det vet jag ju sen tidigare
att det går ganska fort att träna upp den.
Var och gick i skogen idag, solsken och plusgrader, jag var precis genomsvett efter.
Men som sagt jag behövde inte gå och lägga mig, utan jag fick energi av det.

Har under den sista veckan både läst, googlat och sett på tv om
olika människors väg tillbaka efter mer eller mindre bra erfarenheter
som livet ger oss. Både psykiskt och fysiskt.
Eftersom jag mår så mycket bättre nu, så tror jag att jag behöver det.
Jag får nån slags aha upplevelse, eller att jaa, precis så kände/känner jag också.
Det finns inga bra förklaringar till varför jag har vart/är där jag är.
Utan det har många olika orsaker.
Nu när jag tänker tillbaka eller läser vad jag skrivit tidigare,
har jag lite svårt för att förstå eller fatta att jag har vart så nere....
Sen går det inte att skriva ner allt man känner eller tänker.
eller precis hur man mår.
För det går inte riktigt att förklara i ord.
Det finns inga ord.
Behövs inga ord, säger min psyko.tp.

Förstår nu att jag inte kommit så långt in i löken, som jag trodde.
Här går man omkring och känner sig riktigt bra!
Det började väl med att det inte blev nån utbildning,
sen har det liksom bara fortsatt.
Det känns nästan som om jag ibland är tillbaka på ruta ett/noll.
Det har vart lite mycke, med både det ena och det andra.
Tydligen så klarar jag inte av det, mest är det nog kroppen
som protesterar.
Huvudvärk, kräkningar, kroniskt trött, blödning i ögat....
Ja det är inte så mycket med Evertsdotter ibland.
Men sen är det så att jag fortfarande kan skärpa mig.
Jag vill ju inte precis ropa ut att jag inte mår så bra.
Så jag har liksom haft fullt upp i helgen.
(skulle inte ha reflekterat över det innan)
Sov i stort sett hela söndagen och halva måndagen.....
Är hos psyko.tp. på tisdag morron, hon får mig verkligen att tänka till.

En psykoterapeut är en person som har genomgått av Socialstyrelsen godkänd utbildning och som yrkesmässigt ägnar sig åt psykoterapi. Psykoterapeuter är experter på behandling av psykiska och relationella problem med psykologiska metoder. Ordet psykoterapi härstammar från två grekiska ord: psyche, som betyder själ, och therapeia, som betyder vård eller behandling.

Jag tycker att detta är väldigt intressant.
Det hela började ju med att min förste läkare tyckte att jag skulle gå till henne för att få hjälp med mitt treobeteende.
Det var han som redan då kallade det för ett beteende.
Förstår först nu sambandet .
Kunde inte fatta först hur han kunde veta hur jag mådde, förutom bl.try.
Man han visste nog vad han pratade om.
Försöker förstå att det är ett substitut (ersättning) för nåt annat.
Jag får ofta frågan
--- hur kände du då?
eller
--- kan du föreställa dig själv i den situationen?
Treon har/är en tröst för mig.
Det är många år sedan, men jag vet vilken period i livet det blev ett beteende.
Sen är det en påföljd av mina tidiga barndomsupplevelser också.
Jag har tagit det för att bli lugnare, samtidigt så har jag ju fått en kick. Konstigt.
Nej, egentligen inte.
Jag har ju vart "i farten" mest hela tiden, då går kroppen på högvarv.
Och då har jag väl vart tvungen att lugna ner den lite, samtidigt som
jag verkligen behövde kicken för att orka med.
Sen har allt det andra kommit lite smygande så.
Blodtrycket, följer ju också resten av kroppen......
Den trötta Gunilla, jag känner ju inte igen mig själv längre.
Det är antagligen det mest primära nu.
Troligtvis den allra största anledningen till att jag är där jag är idag.
Jag måste inse att jag inte behöver vara "i farten" hela tiden.
Utan jag kan ta det lugnt och koppla av, utan att vara sjuk.
Alla har vi en så kallad baksida.
Man behöver inte vara på topp hela tiden!!!!!

Jag pratade ju om att när man kommer igenom löken,
så ska man över till nästa sida också.
Detta är till viss del min tolkning ( ja, det är ju naturligtvis det mesta).
Det är allså livet, som jag lever nu och allt som händer runtomkring.
Även om man inte har nån depression, så händer det ju saker hela tiden.
Jag menar livet kanske inte skulle vara så roligt om allt var ljusblått hela tiden.
Vägen är ju inte spikrak, den är ganska så krokig tycker jag.
Ibland är det nästan som om nån har vart och grävt en djupt grop.....
(nej, det är inte PS)
Men jag känner att jag kan hantera olika händelser ganska bra.
Utifrån mitt sätt att se det.
Jag försöker att fokusera på mig själv, andra får stå för sitt.
Många skulle kalla det att vara egoistisk.
Men jag/hon menar att jag ska vara i mina känslor.
Inte lägga en massa onödig energi på att försöka tolka andra/annat.
När jag frågade varför jag är/har vart inblandad i olika händelser, svarade hon:
---det är livet

Mitt liv just nu innebär att utbildningen jag skulle ha gått,
inte har fått tillräckligt många elever.
Så den blir inställt just detta året.......
Kan bara säga att jag har lite svårt att fokusera....
Skulle vilja kalla det besvikelse.

Det finns ju många olika sorters lökar, gul, röd, vit osv.
Jag tror att jag är en schalottenlök.
Den är ju lite mindre.
Tycker nu att jag har kommit nästan till mitten.
(När man kommer dit ska man ta sig igenom till andra sidan igen.....)
Vad jag försöker säga är, att nu har det gått flera månader som
jag har vart hos psyko.tp. och det har verkligen hjälpt mig att
förstå och inse en hel del beteenden.
Både mina och andras.
Känner att det har gått ganska fort och lätt att komma igenom.
Jag har fått "ta fram"olika saker, från olika perioder i livet.
Jag får känna,tycka och säga precis vad jag vill,
utifrån det, blir det nån slags dialog/monolog.
Men grejen är att för mig har det räckt.
Titta på det, diskutera, reflektera och sen är det "bara" en erfarenhet.
Jag lägger inte tillbaka det i ryggsäcken, så att säga.
Ordet älta finns inte. (det är en tätort i Nacka kommun)
Jag har försökt tidigare att skriva om mitt sätt att vara.
Det är lite svårt men jag ska göra ett nytt försök.
Genom alla år (50 !!!) har jag nog haft en röd tråd.
Exempel:
Hon frågade varför jag började röka ?
--- alla andra röker, tufft, fick vara med....
Var det gott ?
--- nej
Hur mådde du ?
--- illa, huvudvärk, kväljningar, svimfärdig
Varför fortsatte du ?
--- jag skulle passa in, fick vara med.....
Var det värt det ?
--- nej
Detta var min röda tråd.
Den röda tråden har gått av.
Jag behöver inte vara/göra på ett visst sätt, för att få vara med.
Det tog mig 50 år att komma på det.......
Är det på riktigt får jag vara med iallafall.
Nu är det ju inte riktigt så enkelt, utan vad jag också vill få fram
är att alla vuxna måste ta ansvar för sitt eget liv.
Det funkar inte att säga alla andra gör så. (möjligtvis ett barn)
Vi gör under hela livet en massa olika val, som vi får ta konsekvenserna av.
Får inte lägga över våra egna val på andra.
Det finns inget som är någon annans fel, du har själv nånstans gjort ett val.
Nu har jag valt att gå i terapi, och jag tar gärna konsekvenserna av det.
Det får mig att må väldigt bra.

Som sagt --man blir som man umgås--
Eftersom jag inte har mått så bra (märk att jag skriver i dåtid)
så har jag en hund som inte har gjort det heller.



--Hon är ju precis som du, säger mina döttrar ♥♥
Lite egen och så....
Nu har ju Chiva stora hudproblem, men det behandlas så det är okej.
Kortison, men det är ett nödvändigt ont för henne.
Hon är trött, har gått upp i vikt, till och från nästan deprimerad.
Men för några veckor sen, slutade hon att äta helt.
Fick i henne kanske ett par dl. kattmat (torrfoder), lite vatten
under drygt en vecka.
Ungefär samtidigt som jag börjar med dom nya tbl.
börjar hon äta lite, så jag kan ge henne kortisonet igen,
och hon slutar klia sig. Det kommer annars med en gång.
Poängen är att vi blir pigga samtidigt....
....hur var det nu....
--man blir som man umgås--

Kan knappt med att tala om det, men
i förra veckan fick jag flera betalningspåminnelser...
Hade "glömt" att betala våra privata räkningar.
Hur kan man glömma det då??
Dom låg inte riktigt på rätt ställe. Andra papper över.
Letade efter mappen om skolan, med ansökan m.m,
hittar den inte.
Kom på att jag fått inbet. och tid för besiktning av min bil,
kunde inte hitta det heller. Fick ringa bilprovningen,
nej det var för sent för just den tiden o inbetalning.
Kommer då på att jag inte betalt en nyinskaffad maskin,
som jag skulle gjort på morgonen...
inser samtidigt att skattemyndigheten också vill ha pengar,
nu var det inte för sent som tur var.

Vet inte under hur lång tid, men jag har vart i nån slags bubbla.
Det är ju därför jag skriver, mest för mig själv, för att jag ska förstå.
Nu kan jag inte det än, men det kanske kommer.
Men jag känner för varje dag som går nu, att jag blir piggare.
Bl.try.tbl. som jag tar nu, har verkligen gjort nytta.
Sen tror jag att min samtalsterapi också har hjälpt mig massor.
Hon sa att det syntes på hela mig att jag mår bättre.
Nu känns det på nåt sätt också lättare att prata om mig själv.
Jag börjar väl vänja mig.

Den senaste tiden har jag haft en hel del huvudvärk.
Vaknar med värk, men det går ändå att leva med det så att säga.
Man vänjer sig.
Några gånger har det blivit migrän av det.
Det är nån både på ut och insidan av huvudet som slår.
Ett band runt huvudet som dras åt mer och mer.
Migrän, då är det nån som är där med en syl eller kniv också.
--Jag kanske skulle skriva deckare istället......
När jag sa till psyko.tp. att jag försöker skärpa mig,
-- att vara som vanligt
-- inte visa
-- spela
trodde hon att huvudvärken till viss del beror på det.
Jag drar åt skärpet runt huvudet, ju mer jag försöker skärpa mig!!!!!
-- Ska skärpa mig--

Men nu är tiden inne för nya mediciner.
Har fått 2 tbl.
En vattendrivande + blodtryckssänkande.
Och en bara blodtryckssänkande.
Började med tbl. samtidigt som jag var i slutfasen av ett migränanfall.
Natt 2 fick jag kramp i bröstet,hjärtat,lungan. Så som man kan få ibland,
man kan knappt andas och vågar inte röra sig. (för inte är väl det bara jag???)
Det tog ett tag innan det gick över, och kom tillbaka en gång till.
Men sen somnade jag.
På morgonen tar PS blodtrycket på mig.
Det är nere i 145/105, det är ju helt underbart!
Så jag tror (utan att vara läkare) att nattens aktiviteter,
var för att trycket gick ner på mig. Kroppen hann liksom inte riktigt med.
(Bipacksedeln sa nåt liknande)
Vaknar söndag utan huvudvärk,trycket hade gått upp lite grann.
Den vattendrivande effekten har jag inte märkt av.
Har alltid druckit mycke vatten, med många toabesök som följd
Ett internt skämt:
Det går åt toapapper här.
Inte så konstigt tycker jag.
Nån stans måste det finnas nån forskning om att:
------ tjejer förbrukar mer toapapper än killar------

När vi flyttade hit upp var tanken att vi skulle få det lugnare....
Nu har vi inte märkt så mycket av det,
eftersom vi har renoverat i stort sett hela tiden.
Men man börjar se resultatet av allt arbete.
Jag tycker att allt har blivit över förväntan bra.
Nu är det nästan bara målning kvar i garaget också.
Det känns helt underbart och jag trivs som fisken i vattnet.
Källaren är inte klar och inte trallaltanen på baksidan,
eller vid gäststugan, men det är inte så stora grejer.

De sista åren blev det så att företaget utvecklades också.
Fler maskiner och anställda plus ett företag till.
Det medför ju även mycket mera jobb för både PS och mig.
Men det sista året har det hänt saker där också.
Sålt av flera maskiner och det andra företaget.
Så nu är vi inte lika många anställda längre.
Trots detta blir det nästan mer över i plånboken nu.
Som med allt annat, det gäller att hitta balansen.

Därför kände jag i höstas att jag ville göra nåt nytt.
(jag går inte hela tiden omkring och tycker synd om mig själv)
Psyko.tp. rådde mig igen att ta en timma då och då,
som jag får detta, och jag tror att det faktiskt har funkat ganska bra på mig, ändå.
Så jag sökte en 1-årig trädgårdskurs i Sunne.
Nu var vi inte så många som sökte,
så först fick jag papper om att det kanske inte blev nåt.
Men nu har jag fått en intervjustid i nästa vecka,
och en beräknad kursstart 13 feb. 2012.
Visst låter det roligt.
Det är en hel del praktik, Mårbacka, Rottneros m.m
inriktning även lite på turism.
Tror verkligen att detta är nåt för mig.
Tänk...när jag är trädgårdsmästare på Rottneros,
parken kommer att blomstra och vilka konserer
det kommer att bli...
Får försöka att tänka bort tankarna om att jag inte skulle orka
Ordet orka finns inte utan jag ska använda vill inte eller ovant.
Ja, vad ovant det kommer att bli för mig.

Det är jag.......
Jag är ganska trött och sliten.
I Värmland säger man sléten (tror jag, har ju fortfarande lite språksvårigheter)
Att man kan bli så sliten av egentligen ingenting.
Firade nyår med kära vänner, flera finnar....fick en på näsan,
man blir som man umgås...TACK för en trevlig kväll.

Förstår nu att man aldrig kan föreställa sig hur saker och ting är för andra.
Hur dom mår, är eller uppför sig. Har ont eller inte ont. Kan eller inte kan.
Vill eller inte vill. Ska eller inte ska osv. listan kan göras lång.
Jag vet/tror inte jag är unik på nåt sätt, men man dömer gärna andra.
Tror sig veta precis vad som är rätt eller fel.....
Med "mitt facit" i hand:
-- trodde aldrig att jag skulle kunna må så här
det är väldigt svårt att acceptera, ens för sig själv.

-- har tänkt att man får rycka upp sig, ta nya tag, tänka positivt
nu är det så att det går inte lika bra i verkligheten.

-- många är trötta, har mindre bra dagar, har problem av alla slag
man skiter i alla andra, har nog av sig själv.

-- vill egentligen inte veta hur andra mår (frågar för att vara trevlig)
tycker synd om sig själv, ingen annan förstår.
Det är hårt men till stor del är det min uppfattning.

Alla lever vi olika och har olika vanor eller ovanor.
Jag har under många år, sen barna var små, levt ensam under veckorna.
Det är helt normalt för mig, trivs med att vara med mig själv,
har ett ganska stort behov av det.
Jag får (fick) mycket gjort, kan göra som jag vill, när jag vill.
Vilket kan vara helt otänkbart för andra.
Har inte något större socialt behov.
Tycker naturligtvis att det är jättetrevligt när det är kalas.
Men det behöver inte, för min skull vara alltför ofta.
Skulle nog inte klara att vara uppbokad var och varannan dag/kväll.
Men det kan vara verkligheten för nån annan. Som trivs med det.
Det jag vill få sagt är att man måste själv ha upplevt olika saker
för att kunna ha nån uppfattning om hur det är att vara just där, just nu.

Det har nu gått nästan två månader sen jag slutade med medecinerna.
Känner att jag mår psykiskt bra mycket bättre. Har däremot en hel del huvudvärk.
Sléten är jag däremot både på ut och insidan fortfarande.
Men det går snart över.
PS hade med en Lifting Night Creme (som jag beställt) 45 ml, 500 kr.....
Det kostar att ligga på topp.......
I morgon bitti känner han inte igen mig.......

Nu har det gått några dagar, och jag har kunnat lukta på mina blommor....
Det är lite svårt att förklara, men hur det än är så är jag trött efter helgen,
som jag sagt tidigare
-- jag vill inte visa att jag inte mår riktigt bra --
Det är också det jag menar när jag säger att jag spelar.
Jag låtsas att jag är som vanligt.
Vilket troligtvis gör mig trött .
Fast jag tycker att helgen gick riktigt bra.
--- Särskilt när vi sov i gröna soffan allihopa---    ♥
eller när PS fick briljera med sin otroliga kunskap.......

Både psyko.tp. och läkaren säger att jag har en lindrigare depression,
det är inte samma sak som att "gå i väggen" men det finns många likheter.
Jag tillhör väl den kategorin av människor som alltid vill vara duktig.
Inte bara för andra, utan mest är det för min egen skull.
Och jag klarar inte av det riktigt längre.
Jag orkar inte längre och allt tar så mycket längre tid.
Bara att åka och handla t.ex, jag glömmer hälften även om jag har lista med.
Vill inte träffa eller prata med nån,
när jag gör det kan jag komma på mig själv med att jag inte lyssnar.
Det tycker jag är hemskt, för det är ju bland det värsta som finns
när andra inte lyssnar.
En annan sak är stress, allvarligt talat så stressar inte jag,
och tror inte att jag uppfattas som det heller.
Utan det har vart helt naturligt för mig att ha mycket att göra hela tiden.
--Hur låter det då.....kanske lite då.

Jag sköter ju faktiskt mitt jobb, även om det inte är helt perfekt i alla pärmar,
eller allt är uppdaterat, många komihåg lappar på skrivbordet + dammigt.
Det var ju perfekt tidigare för jag är så duktig.....


Berättade ju tidigare att vi bygger garage.
Vilket innebär snickare och hantverkare hela dagarna.
Jag bjuder på frukost och kaffe och det går alldeles utmärkt.
-- så jag kan om jag vill, och det är inga problem.
Det måste ju vara ett tecken på att jag har kommit en bra bit på rätt väg.
Men jag får väl medge att i slutet på veckan är jag helt slut.
Jag lär mig inte, utan gör ju hela tiden för mycket.
Fast jag har fått "stränga order" om att ta det lugnt.
...men det är ju saker som måste göras....

Har haft lite yngre hantverkare här 10-13 år typ.
Så jag vill rekommendera ett geografiprogram som heter
www.seterra.se
Jag började med svenska landskap,
hur många har vi,
var ligger dom.
Efter flera minuter och felklickande var jag klar.
10-åringen klarade det på ca 30 sek.!!!!!!
Det var både roligt och lärorikt.
Ett tips:
Träna lite själv först innan du låter nån annan titta,
för då kan du briljera lite med grundskolenivåkunskap.

GOTT NYTT ÅR
Gunilla

Måndag.
Wow vilken energi jag har, kan tala om att det var väldigt längesen.
Typ före mens/ägglossning energi.
Tvättat allt (sängkläder, filtar, dukar o sånt)
Storstädat, skurat golv o tak
Pyntat, stärkt och strykt.
Ja, jag överdriver knappt ingenting, detta har jag inte gjort på månader.
Först vid 20-tiden sätter jag mig i soffan hos bonussonen som är här.
Försöker ta ett halvt glas vin till maten, klarar knappt det.
Vill bara få det sagt att under en tid nu har jag inte klarat att
dricka nån alkohol, jag blir snurrig i huvudet efter väldigt lite.
Till mig säger det att min kropp fortfarande inte är som den var tidigare.
Visst har jag ett högt blodtryck (nu 180/125) men det har jag ju haft länge!

Tisdag.
Besök hos psyko.tp. 08,30.
Åker fortfarande dit med blandade känslor, behöver jag detta....
Men jag tvingar mig inte utan jag ser fram emot det.
Tog upp detta med fula gubbar i min barndom.
Det fanns nämnligen en sådan.....
Hon fick mig att minnas sådant som jag hade förträngt långt in.
Det har tydligen satt ganska djupa spår.
När man som liten vet att nåt är galet, men ändå inte vågar säga
nåt till nån, särskilt inte sina egna föräldrar.
Vill verkligen poängtera detta att man måste ge sina barn det:
förtroendet att vad som än händer, så kan dom berätta det.
Förstår nu mer och mer varför jag har svårt att lita på folk.
Jag var ganska tom med känslor omkring detta, men
fick ändå en hint om att jag skulle ta det lugnt hemma.
Vilket jag gjorde. Det blev tidig tv kväll med en varm filt.

Onsdag.
Vaknar med huvudvärk..det är inte bra i min värld.
Har drömt en massa konstiga saker, men sovit hela natten.
Klarar mig fram till 11,00. Då är det sängen som gäller.
Har inga ordentliga migräntbl. hemma (fick inte ta dom ihop med blodtr.tbl.)
men bonussonen åker och köper.
Vi värmer mat klockan är typ 17,00
Vilar en stund tills trycket har släppt, är uppe en liten stund,
går sen och lägger mig för natten.
Jag sover naturligtvis inte en hel dag så här, utan man är i ett vakum.
Så man tänker ganska mycket, både på gott och ont.
Troligtvis fick jag migrän av allt som kom upp i går.
Men också för den kommande julhelgen.
Vi ska vara i Fkp.

Torsdag.
En ny dag med huvudvärk, men nu har jag ju medicin.
Trycket släpper.
Jag vilar ju en hel del idag också,
men jag gör också lite nytta på kontoret, bakar bröd.
Julmaten fixar min dotter ♥
Hinner inte tänka så mycket på hur jag själv mår,
utan gör det som ska göras.
Jag mår ju bättre och bättre.
-- Det är väl klart att jag kommer att klara av den här helgen.

Fredag.
Slutskedet (alla med migrän förstår) nästan smärtfri,
vet att det kommer att gå över under dagen. Skönt.
Ger PS ett förslag om att vi ska stanna hemma.
Kan skylla på min migrän.
Ingen respons......
Jag blir så här, vill inte åka nånstans vill inte träffa nån.
( det gäller inte våra barn)                                 
Vi var på julmarknad för ett tag sen, kanske i 1 1/2 timma.
Jag var precis slut/trött/deppig efteråt.
Men det har blivit bättre,
för vi var på ett föreningsjulbord och det gick riktigt bra.
En dotter + sambo var också med, vilket säkert gjorde det lättare för mig.
Psyko.tp. säger att jag ska tänka på tiden, en del tycker att det hjälper.
Att jag ska tänka att nu är jag där ,eller gör det, i nån timma.
Förstår nog inte riktigt själv, men det går väl ut på att jag
ska känna att snart är jag hemma igen.

--För jag trivs bäst med att lukta på blommarna under min korkek--

Cesar, mannen som talar med hundar, har en energi som gör
i stort sett alla hundar han kommer i kontakt med lugna.
Han pratar ofta om husse och mattes mindre bra energier,
som präglar deras hundars beteende.

Eller när man kommer in i ett rum och känner i hela kroppen
att här är det nåt som inte stämmer. Det kan vara mer eller mindre
med människor där. Då kan man snacka om dåliga energier.

Sen kan det också vara så att du träffar nån, som tar all din energi,
du blir precis slut och tom i huvudet. Det behöver inte vara nån längre
tid och det kan ibland bara vara ett telefonsamtal.

Vi har börjat prata om detta hos psyko.tp.
Visst tar det lång tid innan jag släpper in nån, men
när jag väl har gjort det är det på riktigt.
Då ska det vara sant från båda håll.
Sen är det så att jag tar in en massa energier som jag inte behöver.
Detta är ju lite svårt att förstå, men så är det tydligen.
Jag tar i stort sett in allas energier.
Hon menar att jag måste ha en skärm omkring mig.
Tänk dig själv,  gå och bära på alla andras skit också!!!!
Nej, riktigt så illa är det inte.
Men jag måste lära mig att sålla en hel del.
I sammanhanget pratar man om speglingar.
När du träffar nån som inte mår bra - blir du sån.
När du träffar nån som mår bra - blir du sån.
Det är ju inte nåt nytt.
Oftast är det ju det enkla som ger ett bra resultat.
Sen beror det ju på hur vi tolkar olika energier,
det är ju olika från person till person.
Jag tolkar ju på mitt vis, alla andra på sitt vis.
Alla tror vi att vi tolkar på rätt sätt naturligtvis.
Psyko.tp. säger ju till mig det :
--Du tolkar det så, men det är inte säkert att andra gör det.
Jag ska nu fortsättningsvis försöka använda en skärm.
För att slippa vara på ett visst sätt,
för att jag tror att det förväntas av mig.
Funderar ibland på vad jag ska bli när jag blir stor ??

"Lycka är varken dygd eller nöjen
eller den eller den saken
utan helt enkelt bara utveckling.
Vi är lyckliga när vi växer"
-WB Yeats.

Var tvungen att googla på Yeats.
Hade ingen aning om vem han var !!
Yeats mottog Nobelpriset i litteratur 1923, med motiveringen att han med sitt inspirerade författarskap, av högt konstnärligt värde, givit röst åt en hel nations själ; han var den förste irländare som fick priset.Han studerade lyrik i ungdomen, och från unga år fascinerades han av både iriska legender och det ockulta. I stort sett övergav han sin transcendentala åskådning från ungdomen, men författarskapet fortfor att uppfyllas av maskerad andlighet och att ge uttryck för cykliska tidsuppfattningar.

Tyckte bara att citatet var bra.
Jag gör ju nåt nytt nu, och försöker förändra mina beteenden.
Att skriva är terapi för mig.
Och jag tycker att det är roligt.
Samtidigt som jag tror att jag växer en hel del.
Tror att vi hela tiden behöver utvecklas,
göra nya saker, utmaningar.
Sen tror jag inte att det behöver vara jättestora förändringar.
Det räcker med små.

Nästan alla mina mornar börjar med att jag hämtar tidningen.
Variationerna är ganska stora 06.00- 08.00.
Det är ganska mörkt och isgata just nu.
Men jag klarar mig utan att halka idag också.
Brukar krypa ner i sängen igen och läsa tidningen.
Sen brukar jag fundera på allt jag ska göra under dagen.
--och-- vem bryr sig.
Men jag vill bara tala om hur den sista tiden har vart.
Äter frukost.
Sen är det kört,  det är då jag blir så trött.
Jag får verkligen anstränga mig för att få gjort det som måste göras.
Ska här då tilläggas att jag har försökt sköta mitt jobb hela tiden.
Jag sover en stund kanske både på f.m och ef.m.
Ändå sover jag hela natten också, jag har inga sömnbesvär precis.
Hela min kropp är i stort sett genomgången också, alla tänkbara prover
och tester är faktiskt gjorda.
En gång när jag kom till vårdc.och mådde riktigt dåligt, skickade
han mig med en gång till sjukhuset för misstänkt stroke.
Stroke är ett samlingsnamn på hjärninfarkt – blodpropp i hjärnan – och hjärnblödning.
Det var inte nån rolig bilresa dit (3,5mil). Kan säga så här, jag körde inte
det var nåt i ögonen på mig hela tiden......
Men där gjordes ännu flera tester o prover på mig.
Nu var allt utom bl.try. bra, som tur är.

För att återgå till idag, vi ska ju leva i nuet,
Kände ju mig bättre igår, och antagligen gjorde jag för mycket då.
Både läkaren och psykotp. har ju sagt till mig att ta det lugnt.
Att jag inte ska planera en massa saker, utan bara vara.
Så idag har det vart lite tyngre igen.
Men det är ju inte så konstigt, har bara vart helt utan
tabletter en och en halv vecka!!!!!




" Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det"
Samuel Butler

Vaknar av att snickarna är utanför. Ingen Lucia.
Alldeles för sent alltså. Typ 8,00.
Ska vara på vårdc. och ta blodtrycket kl. 9,00.Hade glömt det.
Snabbdusch och frukost, sen iväg. Är där på precis rätt tid.
Lämpligt att jäkta så innan trycktagning...
Men jag vilar ju lite först.
170/120,  så har det legat i 14 dagar nu.
Jag har ju slutat helt med bl.try.medc.
För att känna efter hur jag mår utan och hur trycket blir.
På eftermiddagen ringer min läkare.
Han frågar hur jag mår och vad jag har för synpunkter på min situation.
Berättar som det är:
jag mår mycket bättre i hela kroppen,
fast jag blir ju trött/andfådd/slut av fysiska aktiviteter.
Inte alls lika trött, hela tiden
Fortfarande lite svårt med den sociala biten,
vill inte träffa/prata med folk.
Har bestämt mig för att inte börja med några "görmiggladtabletter".
Skulle kunna tänka mig att få hjälp med att sluta röka,
och med en viktnedgång, har gått upp 10 kilo på 5 mån.
Också vill jag ha en mirakeltablett för bl.try.
--Det var bara det--
Han svarar:
Mirakeltabletter har jag inga.(antydan till fniss)
Bra beslut att inte börja med antidepressiva.
Tycker att du ska ta det lite lugnt nu, en sak i taget (har aldrig hört det förut!!!!!)
Låt känslan att du mår bättre få landa ordentligt.
Det har ju inte gått så lång tid.
Det är ingen bra ide att sluta röka eller försöka forsera en viktnedgång nu.
Vi väntar en månad till, utan tabletter eller blodtryckstagning.
Bara psykoterapeuten.
Den ena tabletten du hade innan har depression som biverkning, (!!!!!!!!!!)
så du ska se att det bara blir bättre och bättre.
Efter en månad tar vi ställning till vilket vi ska börja med.
Är det nåt ska du naturligtvis ringa, jag jobbar mycket under helgerna.
Tack och hej.
Jag tycker om min läkare, tycker att han bryr sig om mig på rätt sätt.

Varför kan det inte få vara lite lättare?
Vad ska man tro?

Är ganska så tom i tankarna överhuvudtaget,
men tror i allafall just nu att tabl. var den största orsaken
till min depression, eller vad det nu är.
Visst fanns det där, men jag hade kanske fixat det själv.
Se där, nu är jag där igen,  jag kan själv......

-- Du skulle vara med i den lokala teatergrupp som finns här.
Han fick en stor guldstjärna i kanten, han börjar förstå.
Nu var inte detta så märkvärdigt. Men jag vill inte visa för folk runt
omkring mig att jag inte mår bra.
-- Så jag spelar.
Det har jag gjort i många år. Naturligtvis inte hela tiden, men som sagt
jag tror att man vill att jag ska vara på ett visst sätt och då är jag det.
PS är den ende som har kommit långt under mitt skal.
Han har fått träffa den andra Gunilla många gånger.
Jag tror inte att han har tyckt det har vart nån favör precis.....
Tycker egentligen inte att man bör skriva en massa kärleksförklaringar
och "trams" så här. Det bör man säga till varandra istället.
Men jag ska ändå så objektivt som möjligt göra det.
-- Gunilla är inte lätt att leva ihop med
-- PS är inte lätt att leva ihop med
Allt är så enkelt för PS, han lever som många lär i nuet.
Det är lite svårt att förklara, men det är inte alltid lätt för dom runt omkring
när man verkligen är i nuet mest hela tiden.
Jag har ju förstått att jag har ett stort kontrollbehov...jobbar på det.
Vill ha ordning o reda på precis allting egentligen.
Det funkar så där...därför är jag ju där jag är idag.
Vi har väl haft en tioårsperiod med mycket runt omkring oss.
Både privat och med jobbet.
Det händer hela tiden olika saker som man måste ta tag i.
Ingen/inget nämnd inget/ingen glömt.
PS går vidare, han löser problemen efter hand.
Det som inte går att lösa praktiskt, det får ta sin tid.
Ibland kan ju detta få mig att gå upp i atomer.
--Oj, oj vilka "sammandrabbningar" vi har haft......
...jag har haft alltså, han är fortfarande väldigt samlad.
Det var hit jag ville komma, jag pratar gärna.
Och det är han som får ta all skit jag behöver få ur mig.
Jag tankar energi till max från honom,
men var får han sin energi från????
Det brukar ju vara så att man tankar hemma,
här kan han aldrig veta riktigt om det är bu eller bä ♥♥♥
Jag har mycket jobb framför mig.
Psykotp. tycker att går man in i ett förhållande, får man vara beredd på både bu och bä, 
så är det väl, det går väl ut på det.
Vad jag ville få fram här är varför får PS ta all min skit????
Jo, han är den som ger mig trygghet.
Jag behöver inte spela.
Fick detta förklarat för flera år sen av en annan mentor DP.
-- Gunilla det beror på att du för första gången har öppnat upp hela dig,
har inte låtit nån komma så närma förut.
Nu är det väl så här att PS tankar av mig också, på ett annat sätt.
Vi har våra olika roller som vi är helt nöjda med båda två.
Tro det eller ej, men oftast har vi det riktigt roligt.

Det finns bara tre rena känslor glad, lessen eller rädd
alla andra känslor är en form av dessa.
Man kan bara känna en ren känsla 50 sekunder i taget,
sen går den över.
Nu hinner vi som vuxna på 50sek. att ändra form, men ett spädbarn
kan ju mitt i gråten börja skratta!
Men, det är kanske nåt man ska tänka på, när man känner mindre bra känslor,
väntar jag en stund till så går det över.
Inte för inte som man ska räkna till tio......
Irritation är ju en form av ilska,
och just detta bottnar i att man inte tror sig kunna förändra situationen.

Jag är inte rädd för så mycket saker egentligen,
går inte omkring och oroar mig för saker som kan hända.
Däremot så är jag ju feg (om nu det är rätt ord)
- vågor när vi åker båt
- komma under vattnet
- flygstart
- höjder
- nästan allt på Liseberg (utom farfars bilar!!!!!)
- ja, allt sånt
Vi pratade om detta hos psykotp. hm hon tyckte jag skulle hoppa bungyjump!!!
-Som tur är så behöver jag ju inte göra allt hon säger....

Allvarligt talat så kommer nog mina rädslor från min mamma.
Det var hela tiden saker vi inte skulle göra , för det var farligt.
Gjorde man nåt så fick man höra:
- men du vet ju att du inte får göra så. Med ett visst tonläge.
Nu bottnar ju det hos henne i att hon bara ville väl,
alla gör vi så gott vi kan. Men jag förstod ju inte det då.
Det är sådana "enkla" saker som jag får lära om nu, tror jag.
Vi blir tydligen väldigt påverkade av vår barndom,
vad vi upplever då och framförallt hur vi som barn tolkar det.
Alla gör naturligtvis inte på samma sätt.
Men jag börjar förstå var mina mönster kommer ifrån.
Det är inte på nåt sätt nån kritik eller illvilja mot nån.
Särskilt inte min mamma då. För sen kan jag ju tycka att hon
var den enda som förstod mig vid min skilsmässa t.ex.
Och att vi till och med kunde prata de sista åren hon levde.
Vi hade ju riktigt trevligt, när hon kom med lunch till mig på jobbet.

Men.... jag kommer inte ihåg en enda gång från min barndom att jag
satt i hennes knä eller blev tröstad nån gång.
Nu är det så här att mitt liv är en LÖK nu...och vi har bara börjat med första skalet!
Men det är inte så konstigt att jag i nuläget tycker synd om mig,
även om motsatsen också finns där, för jag har ju alltid klarat mig sjölv.
Det fanns inte så mycket tid till nåt "pjåskande" men jag hade behövt lite, bara lite.
För att få uppmärksamhet gjorde jag väl som de flesta barn, trotsade.
Men jag tror inte det hjälpte, utan jag började nog göra det som förväntades av mig.
Det gör jag fortfarande.
Det försvinner när vi har kommit igenom löken........
Förklaring:
-- Jag tror att man förväntar sig det av mig--

Jag har ångrat mig lite, eftersom jag har lagt in foto så kan jag ju inte vara anonym.
Ska inte skriva nåt osant om mina nära och kära.
Februari månad började jag på ett bantningsprogram.
Det gick hur bra som helst, gick ner nästan 15 kg.
Samtidigt var jag och tränade minst 2 ggr. per vecka + en hundpromenad om dagen.
Har aldrig tränat tidigare, men det gick riktigt bra. Ja, man får ju utgå ifrån mig då.
Från att ha vart hur trött och otränad som helst innan. Jag började till och med att jogga lite lätt.
Utan att vara helt utmattad efter. Fram på försommaren mådde jag hur bra som helst,
fick tillbaka min energi, och kände att nu är jag tillbaka.
Men... efter en rutinkontroll konstaterades det att jag hade ett alldeles för högt blodtryck.
Typ 180/130.
Då tänkte jag att det var ju inte så konstigt att jag hade vart så trött hösten/vintern innan.
Jag som nästan hade trott att jag hade en depression.
Kan undra vad jag hade innan jag gick ner i vikt och började träna....vill inte veta.
Här ska jag också nämna att min läkare gav mig en remiss till en psykoterapeut,
för att hon ska hjälpa mig att bli av med mitt treo beteende. Jag tillhör gruppen treomaner......
Tog min första blodtryckssänkande tablett på midsommarafton,
hade återbesök efter nån månad tror jag.
Bara efter några dagar kände jag att tabletterna inte synkroniserade med min kropp alls.
Jag svullnade, fick torrhosta, sötsug, huvudvärk m.m.
Har prövat flera olika sorters tabletter och olika doser av dom, blodtrycket går inte ner
och min kropp mår inte bra av dom. Samtidigt slutar min läkare....
Det känns nästan som om jag bor på vårdc. jag som knappt aldrig har behövt läkarvård.
Det känns väldigt konstigt för mig, för jag är van vid att klara mig ganska bra själv.
Så det är ju inte så konstigt att jag inte jublar när jag får mitt frikort.
När jag får det ska jag till psykoterapeuten,
kommer upp där och börjar istället gråta för mitt frikort.....
Under den här tiden har jag alltså bara blivit tröttare och tröttare. Vissa dagar är ganska tunga.
Måste bara säga att jag har en sambo som är ganska tålig.....
Har väl haft ett ganska så fungerande socialt liv den här tiden ändå tror jag.
Vi har bott här 2,5 år, vi har några få närmare vänner här.
Det är svårt som "nyinflyttad" att smälta in.
Men så är det ju överallt, och jag är ju inte precis nån väldigt social person själv.
Däremot har vi en hel del vänner från vårt "förra liv", som kommer. Det är tur det,
för annars kan det nog lätt bli så att man är mitt emellan så att säga på båda ställen.
Och alla våra barn, det är helt enkelt underbart roligt när dom kommer upp.
Naturligtvis saknar jag dom, men jag tror att iallafall jag och mina döttrar pratar mer
med varandra nu än tidigare.
Jag hade inte träffat min nya läkare personligen, så jag ringde och beställde en tid
frivilligt...jag har ju frikort...
För nån vecka innan hade en annan läkare per telefon dubblat min dos
av den ena sortens tbl. som jag åt.
Nån vecka innan det skällde jag på telefon ut ännu en annan läkare,
för att dom inte kan ge mig rätt mediciner. När samtalet avslutades
hade han bra förklaringar och jag bad om ursäkt.
Och jag blev bara tröttare, mer irriterad, mer folkskygg och lessen.
På det besöket bestämde vi tillsammans att jag skulle sluta tvärt med
en sort och trappa ner med den andra.
Annars skulle jag få hjärtklappning också.
Han var väldigt trevlig och tillmötesgående min nya husläkare.
Han ställde också diagnosen : lättare depression.
När han frågade vad jag tycker är roligt, så börja jag gråta igen.
Jag har piller som kan hjälpa dig att bli glad igen, säger han.
Men först ska jag ta nya prover, också får vi se vad som händer när bltry,tbl. går ur kroppen.
Nu har jag vart hos psyktp. flera gånger, det är ovant att bara prata om mig.
Hon är i mina ögon väldigt duktig. Hon får mig att känna, tänka och prata
om sådant som jag inte trodde att jag behövde ta upp ens.
Hon förstod väl ganska snart att det inte bara är min treo konsumtion som
är ett beteende, jag har många invanda beteenden. Som så många andra naturligtvis.
Det är många händelser och erfarenheter i mitt liv som gör att jag mår så här idag.
Det är inte nån kritik eller liknande till någon/något utan bara ett konstaterande.
Vi bär alla på olika slags mönster. Vad vi tycker är rätt eller fel.
Efter sju behandlingar tyckte hon inte att jag var rädd för henne längre!!!!!

Har inte riktigt samma energi idag, men den kommer nog snart.
Jag har inte tänkt att göra nåt CV här, men vill ändå skriva lite om min bakgrund, nuläge och däremellan.
Detta är i första hand för mig själv, när jag skriver (så är det förhoppningsvis för alla andra också) så kommer jag på saker efterhand, därför kan det många gånger bli lite rörigt i sammanhanget. Men det får jag ta.
Född som nr:5 av en syskonskara på 6 stycken. 3 bröder och 2 systrar.
6 barn under en tidsperiod på 14 år.
På landet i en liten kyrkby i Skaraborg.
Mamma var hemmafru (6 barn!!!!) Pappa hade först ett eget åkeri, senare anställd på vägverket.
Klass 1 - 6 gick jag i ett samhälle 6 km bort.
7 - 9 i en mindre stad 2 mil hemifrån.
Efter 9-an gick jag ett år till i samma stad på hemtekniska.
Därefter flyttade jag hemifrån och började arbeta.
Har haft en hel del olika arbeten, sjukvården, olika affärer, barnomsorgen, kriminalvården, telefonist, m. m.
Träffade mina barns far ganska tidigt,  hans pappa blev sjuk, så vi flyttade till hans föräldragård och tog över jordbruket där, som vi senare köpte.
Vi gifte oss, och fick tillsammans två underbara tjejer idag 25 och 27 år.
Min pappa dog i cancer 1985.
Gården drevs med gris, kalv och spannmålsproduktion.Den erfarenheten vill jag inte vara utan, det är ju ett previlegium att få arbeta med djur. Och för tjejerna att få växa upp på en gård. Men det var inte så ekonomiskt lyckat. Jag tror räntorna på våra lån då var c:a 18%. Vi avvecklade, och började på andra företag.
Vi skilde oss 1997.
Jag och tjejerna flyttade till samhället där de gick i skolan. De blev varannanhelgpappabarn!!
Där bodde vi i några år, sen flyttade vi till närmsta stad, där de skulle gå i högstadiet.
Nu blev det så att båda tjejerna åkte buss ut till samhället igen för ingen av dom trivdes i de nya skolorna. Det var en ganska jobbig tid, mest för dom naturligtvis. Men det funkade bra till slut.
Under tiden här har jag arbetat som telefonist, på en åkericentral.
Hade under samma tid ett förhållande med en man, som jag hela tiden visste att han inte kunde vara någon trogen. Men han behövdes nog på något sätt, finns nog inga lätta skilsmässor. Jag brukar säga så här:
Det finns inga upplevelser imitt liv som jag skulle vilja ha ogjort, däremot skulle jag inte göra om vissa erfarenheter, dom kanske jag borde ha lärt mig på nåt annat sätt!
Samtidigt köpte jag mig en egen bil, det var roligt men det var jobb hela dygnet.

Hm, Hejsan

Har nu suttit väldigt länge här och vart i valet o kvalet om jag ska slutföra detta.

Alltså att starta en blogg...det måste väl finnas andra bättre saker att göra om man får tid över!!!!!

Men nu har jag bestämt mig.

Jag kommer troligtvis att skriva väldigt personligt till att börja med, därför är jag anonym.

Vän av ordningen - och vad har hon att dölja då.

Svar: ingenting. Jag gör det för att mina nära o kära inte ska behöva känna sig utlämnade (utan att själva ha fått vara med och tycka, tänka)

 

Tid över har jag nog,  sen är det om jag orkar.....

JAG HAR FRIKORT PÅ LANDSTINGET.

Jag har alltid vart i farten om man kan kalla det så, fixat, donat och orkat hur mycket som helst och lite till.

Helt plötsligt slog det stopp, ja kanske inte helt plötsligt, det kom nog lite smygande men det tar man inte till sig.

-förkylning i kroppen

-det har vart lite mycket nu

-har inte ätit tillräckligt

-har inte sovit tillräckligt

Bortförklaringar är jag bra på.

Av en ren tillfällighet fick jag reda på att jag hade högt blodtryck.

Det blev startskottet på mitt frikort så att säga.

 

Jag trodde ju som så många före mig, det drabbar inte mig.

Kan fortfarande inte hantera detta riktigt bra, för jag tycker synd om mig själv,

får man verkligen göra det??

Nu är det väl inte bara blodtrycket som är boven här, utan jag har också en lättare depression.

Ja, vad gnäller hon för?

-tänk på alla som är krigsdrabbade, växthuseffekten, de som inte har rent vatten eller mat, gatubarn, name it.

Jo man får tycka synd om sig själv, om empatin för andra fortfarande finns kvar.

Det är faktiskt inte bara tomma ord: Ta hand om dig själv först, så kan du bättre ta hand om andra därefter.