2011
Jag har ångrat mig lite, eftersom jag har lagt in foto så kan jag ju inte vara anonym.
Ska inte skriva nåt osant om mina nära och kära.
Februari månad började jag på ett bantningsprogram.
Det gick hur bra som helst, gick ner nästan 15 kg.
Samtidigt var jag och tränade minst 2 ggr. per vecka + en hundpromenad om dagen.
Har aldrig tränat tidigare, men det gick riktigt bra. Ja, man får ju utgå ifrån mig då.
Från att ha vart hur trött och otränad som helst innan. Jag började till och med att jogga lite lätt.
Utan att vara helt utmattad efter. Fram på försommaren mådde jag hur bra som helst,
fick tillbaka min energi, och kände att nu är jag tillbaka.
Men... efter en rutinkontroll konstaterades det att jag hade ett alldeles för högt blodtryck.
Typ 180/130.
Då tänkte jag att det var ju inte så konstigt att jag hade vart så trött hösten/vintern innan.
Jag som nästan hade trott att jag hade en depression.
Kan undra vad jag hade innan jag gick ner i vikt och började träna....vill inte veta.
Här ska jag också nämna att min läkare gav mig en remiss till en psykoterapeut,
för att hon ska hjälpa mig att bli av med mitt treo beteende. Jag tillhör gruppen treomaner......
Tog min första blodtryckssänkande tablett på midsommarafton,
hade återbesök efter nån månad tror jag.
Bara efter några dagar kände jag att tabletterna inte synkroniserade med min kropp alls.
Jag svullnade, fick torrhosta, sötsug, huvudvärk m.m.
Har prövat flera olika sorters tabletter och olika doser av dom, blodtrycket går inte ner
och min kropp mår inte bra av dom. Samtidigt slutar min läkare....
Det känns nästan som om jag bor på vårdc. jag som knappt aldrig har behövt läkarvård.
Det känns väldigt konstigt för mig, för jag är van vid att klara mig ganska bra själv.
Så det är ju inte så konstigt att jag inte jublar när jag får mitt frikort.
När jag får det ska jag till psykoterapeuten,
kommer upp där och börjar istället gråta för mitt frikort.....
Under den här tiden har jag alltså bara blivit tröttare och tröttare. Vissa dagar är ganska tunga.
Måste bara säga att jag har en sambo som är ganska tålig.....
Har väl haft ett ganska så fungerande socialt liv den här tiden ändå tror jag.
Vi har bott här 2,5 år, vi har några få närmare vänner här.
Det är svårt som "nyinflyttad" att smälta in.
Men så är det ju överallt, och jag är ju inte precis nån väldigt social person själv.
Däremot har vi en hel del vänner från vårt "förra liv", som kommer. Det är tur det,
för annars kan det nog lätt bli så att man är mitt emellan så att säga på båda ställen.
Och alla våra barn, det är helt enkelt underbart roligt när dom kommer upp.
Naturligtvis saknar jag dom, men jag tror att iallafall jag och mina döttrar pratar mer
med varandra nu än tidigare.
Jag hade inte träffat min nya läkare personligen, så jag ringde och beställde en tid
frivilligt...jag har ju frikort...
För nån vecka innan hade en annan läkare per telefon dubblat min dos
av den ena sortens tbl. som jag åt.
Nån vecka innan det skällde jag på telefon ut ännu en annan läkare,
för att dom inte kan ge mig rätt mediciner. När samtalet avslutades
hade han bra förklaringar och jag bad om ursäkt.
Och jag blev bara tröttare, mer irriterad, mer folkskygg och lessen.
På det besöket bestämde vi tillsammans att jag skulle sluta tvärt med
en sort och trappa ner med den andra.
Annars skulle jag få hjärtklappning också.
Han var väldigt trevlig och tillmötesgående min nya husläkare.
Han ställde också diagnosen : lättare depression.
När han frågade vad jag tycker är roligt, så börja jag gråta igen.
Jag har piller som kan hjälpa dig att bli glad igen, säger han.
Men först ska jag ta nya prover, också får vi se vad som händer när bltry,tbl. går ur kroppen.
Nu har jag vart hos psyktp. flera gånger, det är ovant att bara prata om mig.
Hon är i mina ögon väldigt duktig. Hon får mig att känna, tänka och prata
om sådant som jag inte trodde att jag behövde ta upp ens.
Hon förstod väl ganska snart att det inte bara är min treo konsumtion som
är ett beteende, jag har många invanda beteenden. Som så många andra naturligtvis.
Det är många händelser och erfarenheter i mitt liv som gör att jag mår så här idag.
Det är inte nån kritik eller liknande till någon/något utan bara ett konstaterande.
Vi bär alla på olika slags mönster. Vad vi tycker är rätt eller fel.
Efter sju behandlingar tyckte hon inte att jag var rädd för henne längre!!!!!
Ska inte skriva nåt osant om mina nära och kära.
Februari månad började jag på ett bantningsprogram.
Det gick hur bra som helst, gick ner nästan 15 kg.
Samtidigt var jag och tränade minst 2 ggr. per vecka + en hundpromenad om dagen.
Har aldrig tränat tidigare, men det gick riktigt bra. Ja, man får ju utgå ifrån mig då.
Från att ha vart hur trött och otränad som helst innan. Jag började till och med att jogga lite lätt.
Utan att vara helt utmattad efter. Fram på försommaren mådde jag hur bra som helst,
fick tillbaka min energi, och kände att nu är jag tillbaka.
Men... efter en rutinkontroll konstaterades det att jag hade ett alldeles för högt blodtryck.
Typ 180/130.
Då tänkte jag att det var ju inte så konstigt att jag hade vart så trött hösten/vintern innan.
Jag som nästan hade trott att jag hade en depression.
Kan undra vad jag hade innan jag gick ner i vikt och började träna....vill inte veta.
Här ska jag också nämna att min läkare gav mig en remiss till en psykoterapeut,
för att hon ska hjälpa mig att bli av med mitt treo beteende. Jag tillhör gruppen treomaner......
Tog min första blodtryckssänkande tablett på midsommarafton,
hade återbesök efter nån månad tror jag.
Bara efter några dagar kände jag att tabletterna inte synkroniserade med min kropp alls.
Jag svullnade, fick torrhosta, sötsug, huvudvärk m.m.
Har prövat flera olika sorters tabletter och olika doser av dom, blodtrycket går inte ner
och min kropp mår inte bra av dom. Samtidigt slutar min läkare....
Det känns nästan som om jag bor på vårdc. jag som knappt aldrig har behövt läkarvård.
Det känns väldigt konstigt för mig, för jag är van vid att klara mig ganska bra själv.
Så det är ju inte så konstigt att jag inte jublar när jag får mitt frikort.
När jag får det ska jag till psykoterapeuten,
kommer upp där och börjar istället gråta för mitt frikort.....
Under den här tiden har jag alltså bara blivit tröttare och tröttare. Vissa dagar är ganska tunga.
Måste bara säga att jag har en sambo som är ganska tålig.....
Har väl haft ett ganska så fungerande socialt liv den här tiden ändå tror jag.
Vi har bott här 2,5 år, vi har några få närmare vänner här.
Det är svårt som "nyinflyttad" att smälta in.
Men så är det ju överallt, och jag är ju inte precis nån väldigt social person själv.
Däremot har vi en hel del vänner från vårt "förra liv", som kommer. Det är tur det,
för annars kan det nog lätt bli så att man är mitt emellan så att säga på båda ställen.
Och alla våra barn, det är helt enkelt underbart roligt när dom kommer upp.
Naturligtvis saknar jag dom, men jag tror att iallafall jag och mina döttrar pratar mer
med varandra nu än tidigare.
Jag hade inte träffat min nya läkare personligen, så jag ringde och beställde en tid
frivilligt...jag har ju frikort...
För nån vecka innan hade en annan läkare per telefon dubblat min dos
av den ena sortens tbl. som jag åt.
Nån vecka innan det skällde jag på telefon ut ännu en annan läkare,
för att dom inte kan ge mig rätt mediciner. När samtalet avslutades
hade han bra förklaringar och jag bad om ursäkt.
Och jag blev bara tröttare, mer irriterad, mer folkskygg och lessen.
På det besöket bestämde vi tillsammans att jag skulle sluta tvärt med
en sort och trappa ner med den andra.
Annars skulle jag få hjärtklappning också.
Han var väldigt trevlig och tillmötesgående min nya husläkare.
Han ställde också diagnosen : lättare depression.
När han frågade vad jag tycker är roligt, så börja jag gråta igen.
Jag har piller som kan hjälpa dig att bli glad igen, säger han.
Men först ska jag ta nya prover, också får vi se vad som händer när bltry,tbl. går ur kroppen.
Nu har jag vart hos psyktp. flera gånger, det är ovant att bara prata om mig.
Hon är i mina ögon väldigt duktig. Hon får mig att känna, tänka och prata
om sådant som jag inte trodde att jag behövde ta upp ens.
Hon förstod väl ganska snart att det inte bara är min treo konsumtion som
är ett beteende, jag har många invanda beteenden. Som så många andra naturligtvis.
Det är många händelser och erfarenheter i mitt liv som gör att jag mår så här idag.
Det är inte nån kritik eller liknande till någon/något utan bara ett konstaterande.
Vi bär alla på olika slags mönster. Vad vi tycker är rätt eller fel.
Efter sju behandlingar tyckte hon inte att jag var rädd för henne längre!!!!!
Kommentarer
Trackback
